Wilson Promentery

Nu är jag hemma igen efter en vecka med skolan i nationalparken Wilson Promentery.
Det är en otrologt vacker park med berg, rengskog och stränder.

Första dagen tog vi vår packade buss kl 08.30 och körde neråt till "The Prom" som den kallas. På vägen ner stannade vi på Royal Botanic Garden i Cranbourne. Där blev vi guidade runt och fick lära oss om australiska väster . Vi fick dock en dålig guide som fick allt att vara väldig tråkigt och ointressant. Men allt var väldigt vackert och vi fick smaka på många växter som smakde mint,citron och lakris. Vi också springa runt själva och med hjälp av ett papper försökta lista ut olika växter i området.

Efter denna lilla tur som fortsatte vi ner mot national parken. Efter 1 1 /2 nådde vi parken och på vägen ner till Tidel River, som är den stora campingplatsen i parken, så såg jag en Emu fågel. I Tidel River spenderade vi dom två första nätterna i en stor stuga. Första kvällen spendera vi med att vandra runt på den närliggade stranden och sen leta efter djur i området. Jag och några andra såg wombats, två kängrurus och några possums.

Andra dagen skulle vi fortsätta vår kurs i australiska växter, nu med en viltvårdare från parken. Vi gick runt i 3 timmar och lärde oss alla möjliga växter och om hur dom bränner av delar av parken, vilket är mycket bra för växterna här för många träd släpper bara sina frökapslar endast vid brand. Denna gång var vår guide väldigt bra att förklara allt, så nu var allt mycket mera intressant.

På eftermiddagen åkte vi till närliggande stranden Squeaky Beach där många spelade rugby men jag och Kim tog en promenad längs den långa stranden, några badade i det kalla havet, fullt med maneter som sticks. En väldig vackert plats som var väligt trevlig att spendera eftermiddagen på.

På kvällen packade vi om våra väskor så dom inte skulle vara för tunga och otymplliga för vanding. Vi gick och la oss tidigt tanke på att vi skulle upp så tidigt nästa morgon.

Dag 3 var vi uppe 06.30 och förberedde oss för avfärd på vår första vandrings dag. Vi var redan uppdelade i två grupper med var sin lärare och skilldes vid parkeringen och gick åt ett var sitt håll. Vi skulle nu vara ifrån varndra i två dagar och skulle gå om varandra någonstans på mitten.

Min grupps första etapp gick till Waterloo Bay. Det var en ganska platt och enkelt första bit som gick ganska snabbt. Den biten var ca 12 km och tog ca 4 timmar. Waterloo Bay är en helt underbar plats vid stranden. Resten av dagen tog vi det bara lungt och gick runt i området vid skyming och leta efter lite djur runt vår campingplats. Det vi hittade var inte det vi räknat med, för i ån brevid oss simmade massa ålar! Killarna skulle såklart leka med dom och blev bitna i fingret! Sen var det bara att krypa ner i sovsäcken och hoppas inget djur hade hoppat in i tälte.

Dag 4 var det dags för nästa etapp. Denna skulle dock bara vara 7 km, men vi fick veta att det var lite jobbigare. Och det kan jag säga att den var. Upp, ner,upp och ner igen. Hela tiden. En del platser var riktigt branta där vi fick nästan klättra upp med våra tunga väskor. Denna kortare bit tog längre tid än den längre biten dagen innan. Efter en lite stund så mötte vi det andra gänget. Dom hade haft det bra och varnade om att inte bada vid nästa strand, där det kryllade av farliga maneter. När vi var framme i Refuge Cove, som också var placerat vid en vacker strand, så var det bara att sätta upp tälten igen och börja att förbereda middag. Kvällen spendera vi runt vår matplats i ljuset av elden från våra stromkök.

Dag 5, vår sista dag, skulle vi gå den längsta sträckan på nästan 17 km! Nu var våra väskor dock lite lättare. Första biten gick igenom rengskogs liknade terräng och var ganska plan. Men sen kom den svåra biten, nu skulle vi upp,upp och upp. Det tog sin tid och det blev många pauser men vi klara det. Jag försökta njuta av omgivnigarna men det var lite svårt, försökte mestadel försöka fortsätta framåt. Sista biten till bussen som väntade, var svår, med stora blåsor och skavsår på fötterna och allmänt trött. Men veta att man skulle snart sitta på bussen gav en liten extra kick att fortsätta framåt. Efter ca 5 timmar var vi äntligen framme! Alla var helt slut och pratade om äta hamburgare vi närmsta McDonald's.

På bussen mötte vi upp med andra gruppen som var lika trötta och bussresan var en livlig färd där alla skulle berätta för varandra om var dom hade varit med om.

Och jag som inte är van vandrare, är helt nöjd med min insats med nästan 40 km på 3 dagar. Helt klart besväret! Om ni får chansen besök Wilson Promontory National Park, ni kommer

aldrig ångra er.